Länge var människan hänvisad till penslar, dukar och färger för att avbilda ett motiv som ett ansikte, en vacker utsikt eller ett pampigt slott. Att måla tavlor var en tidskrävande och dyr historia och många hade varken råd att anlita en konstnär eller tid och möjlighet att måla egna konstverk. Till en början, under 1800-talet, var även fotografering en långdragen och resurskrävande process men så småningom blev kameran enklare att hantera. Under andra halvan av 1900-talet blev kameran dessutom billigare och snart hade nästan alla råd att köpa en kamera för hemmabruk.
Världens äldsta bevarade fotografi togs för nästan tvåhundra år sedan av fransmannen Joseph-Nicéphore Niépce runt 1826. Fotot föreställer utsikten från Niépces fönster. Han använde bland annat pulveriserad asfalt för att framställa en ljuskänsligt vätska så att bilden kunde fastna på plåten. Den här processen som han kallade heliografi var ganska omständlig eftersom den krävde en exponeringstid på hela åtta timmar.
Samtidigt som Niécpes exprimenterade med heliografi uppfann engelsmannen William Henry Fox Talbot en annan teknik, kallad kalotypi. I den använde han silversalter för att framställa ett ljuskänsligt ämne så att han kunde skapa ett pappersnegativ. Detta snabbade på exponeringstiden, som dock fortfarande var lång, cirka en halvtimme.
Mot slutet av sitt liv började Niépces att samarbeta med en annan fransman, Louis Jacques Mandé Daguerre, och tillsammans utvecklade de en tredje process, dagerrotypi. Tekniken gav skarpa bilder och krävde kortare exponeringstider men trots detta slog den aldrig igenom på bred front. Många blev avskräckta eftersom processen var mycket känslig och innehöll kvicksilver. Materialen var också väldigt dyra. Dock användes dagerrotypi ofta för porträtt och krigsfotografier.
Under en tid användes både Daguerres och Talbots metoder samtidig. Men eftervärlden har utsett Talbot som grundare av den moderna fotografin eftersom han var den första att producera ett pappersnegativ som sedan kunde kopieras.